Mina föräldrar var inte överens om mycket. Jo, att skiljas.
Då var jag tre år.
Jag minns förstås inget av skilsmässan, men följderna.
Mina föräldrar hade lite kontakt efter att ha separerat. Var och en stängde väl in sig i sin egen bitterhet.
De talade inte heller så mycket om varandra. Pappa nämnde mamma väldigt sällan. Och när mamma talade om pappa var det nästan alltid negativt:
– Ja, se Gunnar! sa hon och himlade med ögonen.
Så där höll det på. Åren gick och lite förändrades.
Jo, en ny pappa ramlade in genom dörren, ja, han var ofta full, men det är en annan historia.
Men så en dag hade treåringen blivit en stor kille och fyllde 15. Nu skulle det firas. Jag bodde med mamma, förstås, det vanligaste på den tiden, träffade pappa någon helg då och då. Men jag tror att pappa kom hem till oss för att uppvakta på den stora dagen.
Lite högtidligt lämnade han fram ett litet paket och mamma stod bredvid och såg förväntansfull ut. Presenterna på födelsedagarna dittills hade inte alls varit dåliga eller snålt tilltagna, men normala kan man kanske säga.
En liten blå ask
Det jag minns mest var nog när jag fick ett elektriskt tåg av pappa. Då var jag i sjunde himlen och lok och vagnar körde runt, runt, runt i all evighet på sina skenor. Så kul!
Men en 15-åring önskar sig inte leksaker och det hade inte jag heller gjort. Jag minns inte vad jag hade önskat, pengar kanske.
Nu höll jag den lilla asken i handen och tog försiktigt bort pappret. Det var en liten blå ask med lock. På kartongen stod ”Hallbergs guld”. Jag visste att det var fin guldsmedsaffär som låg vid Hötorget, i konserthuset, i centrala Stockholm.
Nej, vad nu, hann jag tänka innan jag slog upp locket. Vad kan det vara? Jag hade ingen aning. Och vad låg väl där om inte en – klackring! Tuff, modern och något som många killar ville ha på den tiden.
Jag minns hur oerhört glad jag blev. Tänk, mamma och pappa gick ihop om detta för att glädja mig!
Jag förstod också att ringen inte var billig och ingen av dem var några höginkomsttagare.
Mammas och pappas relation blev väl aldrig bättre, kanske något, de kunde i alla fall tala med varandra artigt på gemensamma tillställningar som dop och bröllop.
Men ringen. Den har jag burit i 60 år och är fortfarande glad över den men framför allt åt att mina föräldrar för en gångs skull var eniga. Jag känner mig varm inombords när jag tänker på detta och sneglar ner på ringen på höger hand.
Vad det betyder mycket för barn att deras föräldrar åtminstone någon gång är eniga, det borde alla föräldrar begrunda, skilda eller ej.
