Långfredagen var den värsta och tråkigaste dagen på hela året. Allt var stängt, i radion spelades sorgemusik och det enda program som sändes i den nya uppfinningen, televisionen, var Kaj Munks trista film ”Ordet”. Den handlade om en man som blev sinnessjuk (det hette så på den tiden) och tror att han är frälsaren.
Det är 1950-tal i Tallkrogen, en förort i Stockholm. Vi bor fem personer i en trerummare, vanligt på den tiden. Hyreslimporna slingrar sig längs smala, lite kurviga gator och tunnelbanan är bara en kort promenad bort. Ett nybyggt centrum finns det också.
Min bror är nästan aldrig hemma. Men denna evighetslånga fredag fick även alla ungdomar vara hemma, och även vi barn, min betydligt yngre syster och så jag då, mellanbarnet. Vi fick inte heller gå ut eftersom det ansågs syndigt på något vis. Vår familj kunde knappast kallas religiös, söndagsskola till trots. Kyrkan var viktig endast vid dop, vigslar och begravningar.
Men nu skulle vi ha det tråkigt och tänka på Jesus som hängdes upp på ett kors.
Timmarna släpade sig fram. Vi läste säkert någon bok, pratade med varandra och när mamma inte hörde det (eller så låtsades hon inte höra) hade min bror och jag riktigt kul. Jag kände honom inte särskilt väl eftersom vi nästan aldrig sågs och jag var fyra år yngre. Det var en stor åldersskillnad och därför tyckte brorsan att jag var rätt ointressant, åtminstone upplevde jag det så.
Men nu skojade vi och skrattade tyst, och vid ett tillfälle satt vi och vägde på några stolar och Bengt, brorsan, tappade balansen, ramlade baklänges och stolen for i golvet med ett brak. Bengt slog sig inte men stolen knäcktes. Mamma kom farande och skällde men snart lägrade sig åter tristessen.
Men filmen, ”Ordet”, fick vi i alla fall se, och nu blev det nästan, om möjligt, ännu tråkigare.
Så småningom blev det i alla fall kväll och sömnen drog en slöja över denna långa fredag.