Min pappa, Gunnar Klintberger, tyckte inte om att bli fotograferad. Han fick polio 1945 och en kvardröjande skada var att halva ansiktet förlamades. Det kom han aldrig över, och inte så konstigt. När en kamera kom fram blev han stel som pinne. Dock inte här vid hans sista besök hos oss i Malmö 2011. Då besökte vi Louisana och han njöt av dagen och ser riktigt avspänd ut. Porträttet som Kerstin senare tog var det absolut bästa någonsin.