Jag gillar Paris. Bilden är tagen i Eifeltornet 2006, då jag var lite orakad och något yngre än i dag.
Det var en tjänsteresa. Den internationella Hyresgästföreningen IUT hade ett möte och dit var en del representanter från den svenska Hyresgästföreningen, där jag var anställd, inbjudna.
Det var spännande att vara i Paris. Jag läste franska i tre år på gymnasiet men det märktes inte. Inte? Nej, jag hade knappt använt språket sedan 70-talet och kom knappt ihåg räkneorden. Pinsamt. Njae, kanske. Men umgängsspråket var engelska och det hade jag inte glömt.
Oj, sån franska han pratar!
Första dagen var det mottagning med mingel, Dubonnet och jordnötter. Ännu hade bara några svenskar kommit fram till den franska staden så där var idel fransmän som mest pratade med varandra.
Men några tog kontakt och deras engelska var väl ungefär som min franska. Nej, lite bättre. Men så tänkte jag: jag får väl ändå säga något på franska till de närmast stående och erinrade mig någon gammal artighetsfras (med reservation för stavningen):
”Je parle Francais mais just en peu.”
Det uppstod en något häpen tystnad hos fransmännen. Strax därpå ropade en av dem som hört mitt uttalande till de andra att här ska ni får höra.
Jag fick ställa mig framför en halvcirkel av förväntansfulla fransmän och efter en gest från en av dem som hört mig fick jag något besvärad upprepa frasen.
Jubel och skratt! Oh la la.
Frågade en i den svenska delegationen som talade franska flytande vad det för märkvärdigt med det jag hade sagt?
”Å, den var ett under av elegans som inte brukas så ofta i franskt vardagsspråk.”
”Jaså, men jag sade ju bara att jag inte talade så mycket franska.”
”Ånej, du sade ungefär så här: Jag talar franska men en smula dåligt…”
Det behövs inte mycket för att göra succé på en mottagning i Paris!