Inlägget En av Europas vackraste vandringar dök först upp på Klintberger.

Denna dagen kallas för ”ekologiska skuldens dag” (overshoot day).

Om alla levde och konsumerade som vi gör i Sverige, skulle det betyda att det skulle behövas fyra planeter, inte bara den enda som vi har.

Men det är ingen naturlag (!) att detta ska fortsätta.
Vad kan då göras? Några exempel:

• Vi måste sluta tänka på vad vi ”villhöver” och istället fråga vad vi verkligen behöver
• Vi måste förbruka mindre, återbruka mer
• Vi måste återanvända, reparera, låna, dela och skänka innan vi köper nytt
• Om vi måste köpa nytt, ska det vara miljömärkt
• Ge bort upplevelser – de blir inte avfall!
• Köp kvalitetsprodukter som håller längre.
• Hitta alternativ till onödiga engångsprylar
  
  
  

Inlägget 21 april hade vi använt allt dök först upp på Klintberger.

Det är forskare från Kanada och Australien som kommit fram till detta genom att filma hundratals timmar med undervattensdrönare.

Cirka åtta miljoner ton, antagligen mer, vilar på havets botten, hälften i kustnära områden. I de senare områdena med hög biologisk mångfald kan plasten ställa till ännu mer skada än på djupare vatten.

Och lösningen?

– Stänga av kranen. Sluta dumpa plast i vattnet, säger forskaren Denise Hardesty till TT, Tidningarnas Telegrambyrå.

Hon lägger till:

– Vi behöver ändra vår relation till plast, sätta ett pris på den, behandla den som en värdefull råvara i stället för skräp.

Ett globalt havsavtal träffades tidigare i år – mycket tack vare påtryckningar från Greenpeace – som på ett bättre sätt ska skydda våra hav.

Inlägget En lastbil full med plast dök först upp på Klintberger.

Varför tenderar ofta negativa nyheter att slå ut positiva?
Ta det hotade havet till exempel. Förra året nådde FN:s medlemmar, de flesta länder i världen, en historisk seger om ett globalt avtal att skydda våra hav. Greenpeace har en stor del i detta som organiserat namninsamlingen och lockat 5,5 miljoner människor världen över att skriva under. Det gjorde skillnad!
Organisationen skapade helt enkelt en global folkrörelse.

Men kampen har inte förts bara under en kort tid utan är resultatet av att många organisationer och människor jobbar i årtionden.
Nu gäller det att utveckla avtalet och utvidga det att gälla hittills oskyddade platser.

Inlägget Varför säljer negativa nyheter så bra? dök först upp på Klintberger.

Min bror är nästan aldrig hemma. Men denna evighetslånga fredag fick även alla ungdomar vara hemma, och även vi barn, min betydligt yngre syster och så jag då, mellanbarnet. Vi fick inte heller gå ut eftersom det ansågs syndigt på något vis. Vår familj kunde knappast kallas religiös, söndagsskola till trots. Kyrkan var viktig endast vid dop, vigslar och begravningar.
Men nu skulle vi ha det tråkigt och tänka på Jesus som hängdes upp på ett kors.

Timmarna släpade sig fram. Vi läste säkert någon bok, pratade med varandra och när mamma inte hörde det (eller så låtsades hon inte höra) hade min bror och jag riktigt kul. Jag kände honom inte särskilt väl eftersom vi nästan aldrig sågs och jag var fyra år yngre. Det var en stor åldersskillnad och därför tyckte brorsan att jag var rätt ointressant, åtminstone upplevde jag det så.
Men nu skojade vi och skrattade tyst, och vid ett tillfälle satt vi och vägde på några stolar och Bengt, brorsan, tappade balansen, ramlade baklänges och stolen for i golvet med ett brak. Bengt slog sig inte men stolen knäcktes. Mamma kom farande och skällde men snart lägrade sig åter tristessen.

Men filmen, ”Ordet”, fick vi i alla fall se, och nu blev det nästan, om möjligt, ännu tråkigare.
Så småningom blev det i alla fall kväll och sömnen drog en slöja över denna långa fredag.

Inlägget Långfredagen – värsta dagen på året dök först upp på Klintberger.

”Den går bra ännu!”
Den äldre generationen var inte så mycket för slit-och-släng. Men frågan är om inte min pappa, Gunnar, satte någon form av rekord. När han var skeppsgosse, en slags yrkesutbildning för fattiga gossar i flottan, marinen, så köpte han en rakborste ombord på flottans segelfartyg Jaramas.
Något av befälen sålde lite olika förnödenheter till skeppsgossarna för att dryga ut lönen och pappa köpte alltså en rakborste. Den separata tvålen i rörform var förpackad i staniol och den skalades av allteftersom den gick åt.
Sagt och skalat.

Köpa en ny..?
Vi skriver 1936. När pappa dog 2016 hade han kvar samma borste.
”Du har inte tänkt på att köpa en ny?” frågade jag en gång.
”Varför då? Den här fungerar ju fortfarande!”
Och visst, så var det. Visserligen var den synnerligen väl använd men den klarade i alla fall uppgiften: att bre ut tvål i ansiktet.
Det var inte en av sparsamhetsskäl som han aldrig köpte någon ny. Han hade hyfsad ekonomi och var något av en klädsnobb, en egenskap jag ärvt (älskar kläder, speciellt skjortor!).
”Rakar du dig vått eller torrt?” frågade pappa en gång,
”Va? Vad är det? frågade jag men kom strax på att det måste handla om elektrisk rakapparat kontra rakhyvel.
”Vått”, svarade jag.
Då såg han lite nöjd ut.
I sin himmel behöver han nog inte raka sig. Man kan ju inte ta med sig något till himlen, ingen hund (Får man ta hunden med sig in i himlen…) eller rakborste.
Pappas rakborste har jag sparat. Ett kärt minne.

Inlägget Rakborsten höll i 70 år dök först upp på Klintberger.

Inlägget 11 000 ton paket – per dag! dök först upp på Klintberger.

Inlägget Lägger filmen på hyllan dök först upp på Klintberger.

”Köp du en ny kamera, det förtjänar du,” sade Kerstin, min fru, generöst.
Det värmde hjärtat på en fanatisk filmare som jag och – tjohej – här ska letas kamera!
Mycket av min vakna tid ägnas åt olika filmprojekt och utan en bra kamera är det förstås svårt att göra bra filmer.
Tur att Kerstin inte visste vad slutnotan för den nya kameran skulle landa på…
Den gamla videokameran från 2009, köpt begagnad, höll inte längre måttet. En ny måste alltså inhandlas. Lätt som en plätt, eller hur? Njae… …alla som känner mig vet att jag är noggrann. Följaktligen dammsög jag marknaden på tester av allsköns videokameror. I nattlampans sken plöjde jag igenom snart sagt alla tester på marknaden. Efteråt var det ibland det svårt att sova. Upphetsad som ett barn dagen för julafton ungefär.
Landade till slut i en fin kamera och stegade iväg till fotobutiken i Malmö för att diskutera med den kunnige säljaren. Vi gick noggrant igenom mitt val men så sade säljaren: du har gjort ett bra val, men jag vill också gärna presentera ett alternativ, en Panasonic. Den kameran är helt ny.
Men nu hette det inte kamera längre utan kamerarigg. Riggen är grunden och på den hänger man en massa grejer. En del av dem syn på bilden ovan.
Detta var i april i år. Den nya kameran levererades inte förrän 1 juni. Den dagen gick jag åter till samma butik och fick hjälp att sätta ihop det hela. Det tog tre timmar… Högen med kartonger bara växte, till slut var det i alla fall klart, men…
…några kablar fattades och dem saluförde inte fotobutiken. Under tiden inträffade en kort semester och då hann säljare 1 helt plötsligt sluta, och snart även vikarierande säljare 2 också – panik! Vem kunde nu hjälpa till med råd och dåd och veta var jag kunde hitta de felande kablarna?
Efter många turer hamnade jag i en konkurrerande fotoaffär i Malmö, dittills okänd för mig. Kablar blev beställda av en vänlig man som även han visade sig mycket kunnig. Det hela tog dock lite tid, allt måste beställas.
Nu fattas bara en detalj – fortsättning följer…

Inlägget Det heter rigg, inte kamera! dök först upp på Klintberger.

Mina föräldrar var inte överens om mycket. Jo, att skiljas.
Då var jag tre år.
Jag minns förstås inget av skilsmässan, men följderna.
Mina föräldrar hade lite kontakt efter att ha separerat. Var och en stängde väl in sig i sin egen bitterhet.
De talade inte heller så mycket om varandra. Pappa nämnde mamma väldigt sällan. Och när mamma talade om pappa var det nästan alltid negativt:
– Ja, se Gunnar! sa hon och himlade med ögonen.
Så där höll det på. Åren gick och lite förändrades.
Jo, en ny pappa ramlade in genom dörren, ja, han var ofta full, men det är en annan historia.
Men så en dag hade treåringen blivit en stor kille och fyllde 15. Nu skulle det firas. Jag bodde med mamma, förstås, det vanligaste på den tiden, träffade pappa någon helg då och då. Men jag tror att pappa kom hem till oss för att uppvakta på den stora dagen.
Lite högtidligt lämnade han fram ett litet paket och mamma stod bredvid och såg förväntansfull ut. Presenterna på födelsedagarna dittills hade inte alls varit dåliga eller snålt tilltagna, men normala kan man kanske säga.

En liten blå ask

Det jag minns mest var nog när jag fick ett elektriskt tåg av pappa. Då var jag i sjunde himlen och lok och vagnar körde runt, runt, runt i all evighet på sina skenor. Så kul!
Men en 15-åring önskar sig inte leksaker och det hade inte jag heller gjort. Jag minns inte vad jag hade önskat, pengar kanske.
Nu höll jag den lilla asken i handen och tog försiktigt bort pappret. Det var en liten blå ask med lock. På kartongen stod ”Hallbergs guld”. Jag visste att det var fin guldsmedsaffär som låg vid Hötorget, i konserthuset, i centrala Stockholm.
Nej, vad nu, hann jag tänka innan jag slog upp locket. Vad kan det vara? Jag hade ingen aning. Och vad låg väl där om inte en – klackring! Tuff, modern och något som många killar ville ha på den tiden.
Jag minns hur oerhört glad jag blev. Tänk, mamma och pappa gick ihop om detta för att glädja mig!
Jag förstod också att ringen inte var billig och ingen av dem var några höginkomsttagare.
Mammas och pappas relation blev väl aldrig bättre, kanske något, de kunde i alla fall tala med varandra artigt på gemensamma tillställningar som dop och bröllop.
Men ringen. Den har jag burit i 60 år och är fortfarande glad över den men framför allt åt att mina föräldrar för en gångs skull var eniga. Jag känner mig varm inombords när jag tänker på detta och sneglar ner på ringen på höger hand.
Vad det betyder mycket för barn att deras föräldrar åtminstone någon gång är eniga, det borde alla föräldrar begrunda, skilda eller ej.

Inlägget Överens om ingenting, bara en ring dök först upp på Klintberger.